Huvudorsakerna till skada på Iron Runnereldfasta gjutgodsUnder användning
Under de tidiga dagarna konstruerades järnlöpare främst genom stamning, med en genomströmning på endast 30 000 till 50 000 ton. Senare, med optimering av materialkvalitet och förbättringar av konstruktionsmetoder, nådde genomströmningen av reparerade löpare 40 000 till 100 000 ton. Senare förlängde användningen av gjutningsmetoder livslängden för löparna ytterligare. Efter flera reparationer kan genomströmningen överstiga 500 000 ton, och förbrukningen av eldfasta material per ton järn kan minskas till mindre än 0,4 kg.
Det finns tre huvudsakliga orsaker till skador på eldfasta gjutgods av järnlöpare under användning: erosion och korrosion orsakad av hög-temperatursmält järn; kemiskt angrepp och penetration av smält slagg; och de snabba temperaturfluktuationerna som löparen upplever.
Först skada på eldfast material av smält järn med- hög temperatur. Under trycket från masugnen forsar smält järn vid temperaturer så höga som 1500 grader direkt mot löparens arbetsyta, vilket orsakar erosion och skada på löparmaterialet, särskilt inom stötzonen. Dessutom bildas virvelströmmar här, vilket förvärrar inte bara erosion och slitage på fodret utan också den termiska chocken av smält järn och slagg. Dessa kombinerade faktorer skadar materialet allvarligt, så livslängden för detta område bestämmer livslängden för hela krankanalen.
För det andra, under masugnsjärntillverkningsprocessen kan smält masugnsslagg allvarligt skada eldfasta material. På grund av sin komplexa kemiska sammansättning reagerar smält slagg lätt med eldfasta komponenter vid de höga driftstemperaturerna och bildar faser med låg-smältpunkt-. Detta skadar materialets struktur och minskar dess motståndskraft mot erosion och erosion. Vidare fäster masugnsslagg lätt på tappkanalväggarna, vilket är en betydande faktor för skador på beklädnaden. Specifikt varierar de primära mekanismerna genom vilka smält slagg skadar fodermaterialet beroende på tappkanalstrukturen. För tappkanaler för lagring av järn- är den primära skadan som orsakas av masugnsslagg erosion och korrosion. För icke-järn-lagringskanaler, förutom direkt erosion och korrosion från smält masugnsslagg, kan överdrivna slaggavlagringar på kanalväggarna hindra ett korrekt flöde av järn. Därför måste tappkanalerna vara avslaggande efter en period av normal drift. Under avslaggning avlägsnas oundvikligen en del av det eldfasta materialet på kanalväggarna tillsammans med masugnsslaggen. Denna avslaggningsoperation skadar inte bara direkt tappkanalstrukturen och ökar inre defekter, utan de resulterande strukturella defekterna förvärrar ytterligare skada från smält järnerosion och slaggreosion. Därför är de destruktiva effekterna av masugnsslagg allvarligare för tappkanaler som inte-- lagrar järn.
För det tredje, medan masugnsjärntillverkning är kontinuerlig, är tappningen intermittent, vilket utsätter järnkanalmaterialet för drastiska temperaturfluktuationer. Dessa snabba temperaturfluktuationer ställer höga krav på kanalbeklädnadens värmechockbeständighet
eldfasta gjutgods. Utöver ovanstående skadefaktorer kommer inträngningen av smält järn i fodret också att förstöra tapptrågets struktur, vilket gör att det eldfasta materialet smälter och skalar av, och därigenom minskar tappningstrågets anti-skurprestanda; och oxidationen av kolråmaterial i ASC-järntrågets material kommer också att försämra tapptrågets struktur och minska slaggmotståndet, vilket allt kommer att främja skadan på det eldfasta materialet i tapptråget.
